Del 1: Den så kallade mörkläggningen

Det har påståtts att vi aktivt jobbat med en massiv mörkläggning av graviditeten men så är faktiskt inte fallet. Men jag kommer klargöra några saker kring vårt agerande.

Först måste jag påtala att allt måste verkligen inte ut på Facebook. Precis som de allra flesta Facebook-användare så har vi bland våra Facebook-vänner en salig röra av folk vi faktiskt umgås med regelbundet, släktingar, nuvarande och tidigare arbetskamrater, nuvarande och tidigare föreningsvänner, gamla klasskompisar vi inte sett på minst 20 år etc. Att då bara allmänt basunera ut något så personligt som en familjetillökning, ja det är faktiskt på samma nivå som att sätta in en annons i tidningen. Så ni som tyckt det känns konstigt att ni inte ens visste om att vi skulle ha barn, om ni tänker bort Facebook, hur ofta skulle vi pratas vid? Vad skulle vi känna till om varandra? Är det fortfarande rimligt att ni borde varit informerade om vår graviditet?

Alla som vi berättade det för fick också stränga förhållningsorder att absolut inte skriva något på Facebook förrän vi själva gått ut med nyheten. Jag tycker det är väldigt fräckt att kidnappa andras nyheter på det viset och under våren har jag vid flera tillfällen fått reda på kommande och födda barn just genom att folk har börjat prata om barnet eller gratulera utan att föräldrarna själva har sagt något om det. För varje gång jag såg det mycket oförskämda beteendet så blev jag mer säker på min sak att vi skulle hålla vår nyhet borta från Facebook. Jag är mycket glad över att de som var inkluderade i vår "hemlighet" respekterade vårt beslut.

Det var mest om Facebook.

Vi är som bekant ett gift par över 30, det betyder att Johan har kunnat glida fram genom tillvaron i lugn och ro medans jag i flera år har blivit bombarderad med barnfrågor. För kvinnor över 30 som lever i en stadig relation (framför allt om de också gifter sig) är allmänt villebråd. Så jag har fått ägna åratal åt att värja mig från barnfrågor och har mött en hel del intressanta attityder.

Att säga att man inte vill ha barn funkar aldrig, folk bara suckar lite nedvärderande och försäkrar en om att man kommer ändra sig. Om man försöker med att man inte kan få barn så finns chansen att bli fredad, men lika gärna så fastnar man i en lång diskussion om alla kända och okända sätt för familjebildning och tvingas därmed svara på ännu jobbigare frågor.

För att inte tala om hur härligt det är att bli stämplad som barnhatare! Scenariot är övertydligt, i kombination med att du inte har några egna barn så har du mage att påtala ett mindre smickrande beteende hos någon annans barn vilket omedelbart gör dig till barnhatare. Ursäkta mig, men jag hävdar fortfarande att det är fullt rimligt att bli arg och irriterad på barn som löper amok när man försöker klämma in sovtimmar innan jobbet, det betyder inte att man hatar barnen! Det betyder snarare att man tycker föräldrarna är hopplösa som inte fattar att deras älsklingar är störande för omgivningen och försöker lindra hur andra påverkas av barnens beteende. Och försök nu inte med att påstå att det där försvinner så snart man har egna barn, jag tyckte inte alls det kändes bra när Emma gallskrek otröstligt på sjukhuset för jag var rädd att hon skulle störa barnet och mamman intill.

Med vår sjukdomshistorik så hade vi dessutom ställt in oss på att barn inte riktigt var något som var aktuellt för vår del. Men mötet med en ny läkare och behandling öppnade nya möjligheter som vi verkligen inte trodde fanns. Jag ville inte dela det med hela världen, en av anledningarna till att jag avstått från att dela min värk med folk är att omvärlden har varit övertydlig att den inte vill veta av sjukdomar och sjuka människor. Så om man inte velat stå vid min sida vid motgångar, varför skulle jag bjuda in deltagande till medgångar?

Men faktum är att jag och Johan rent krasst faktiskt inte har arbetat aktivt med någon mörkläggning, vi har bara avstått från att prata om graviditeten och omgivningen har gladeligen låtit oss komma undan med det! Vi har inte ljugit för någon utmed vägen. 

Så hur har det rent praktiskt gått till?

• Till att börja med är det otroligt praktiskt att bo långt borta från majoriteten av släkt och vänner, blir man inte sedd så kan man enkelt undvika samtalsämnet.
• Att vi satsat mycket på vår nya orienterande livsstil har också gjort sitt till, ingen ifrågasätter att fysiskt aktiva människor till exempel avstår ifrån alkohol (nu drack vi visserligen inte alkohol vid mer än typ tre tillfällen under hela förra året så den linjen var ganska väl rotad redan innan).
• Min svårläkta fotskada från förra sommaren har blivit den självklara ursäkten till att inte planera för några storslagna orienteringsäventyr i år (både O-ringen och Gotlands 3-dagars har dykt upp som samtalsämnen under våren som jag avvärjt med hänvisning till min fot). Faktum är att jag fortfarande inte vet hur det blir med att springa framöver för min fotstatus är ännu osäker.
• Johans arbetstider gör det alltid lite besvärligt att umgås med människor så vi har inte varit överdrivet sociala just den här våren.

Men till vår stora förvåning så har folk alldeles för snabbt släppt samtalsämnen som kunde lett de raka vägen till vår "hemlighet":

• När det närmade sig studentorkesterfestival som både jag och Johan har varit självklara inslag på i över 10 år så valde vi i år att stanna hemma. Den enda frågan vi fick om varför så svarade vi att det var för dyrt (vilket också var en viktig delfaktor) och där stannade det! Ingen annan undrade varför vi inte åkte! Totalt ointresse helt enkelt.
• Med sommaren runt hörnet så dyker det självklart upp frågor kring semestern. När vi fick frågan vad vi skulle göra under sommaren så svarade vi bara att vi skulle bli hemma i år och ta det lugnt. Följdfrågor på det? Knappt.. Trots att vi båda är söderifrån, har ingen släkt här uppe och till skillnad från förra året så var inte Norrbottenssommaren späckad med orientering så accepterade de allra flesta helt utan minsta lilla fråga om varför att vi helt enkelt skulle tillbringa hela semestern här uppe. Allt eftersom folk faktiskt frågade om när vi planerade att åka söderöver nästa gång så blev de också inkluderade i hemligheten. Men det satt rejält hårt inne på sina håll!

Så egentligen måste jag tacka alla för ert fina deltagande i att göra det möjligt för oss att få gå igenom en graviditet helt under radarn, utan ert ointresse för vad jag och Johan har för oss så hade det inte gått så bra som det gjorde! ;)

Men avslutningsvis vill jag också tacka människor runt omkring oss som ändå såg min växande mage men valde att inte tränga sig på eller ställa frågor av hänsyn och respekt. Efter alla år som terroriserad av barntokiga människor så hade jag gett upp hoppet om att människor faktiskt kunde vara så pass hänsynstagande.

Så där har ni det, den stora mästarplanen bakom "mörkläggningen".