De säger att man ska välja sina strider i relationer. Oftast menar folk att man ska undvika att låta obetydliga detaljer få växa till fullskaliga strider. I själva verket så ser det väl oftast ut som så att det är just de små sakerna vi träter om.
Johan tar inte det sista i förpackningar, när det är nästan slut så väljer han istället en av två vägar:
- Öppna en ny förpackning och "glömma bort" den gamla (för slänga den funkar tydligen inte heller).
- Bara sluta använda just den saken. Det här märks framför allt på osten, när det är för lite kvar för att det ska vara enkelt att skära den så slutar Johan ta av den osten och istället hamnar den andra osten på alla smörgåsar och en skalk blir liggande i kylskåpet tills Johan helt glömt bort den.
Istället för att det alltid ska falla på mig att göra slut på saker och ting åt Johan så bestämde jag mig för att "träna" Johan i att bli en avslutare. Framgången är förstås varierad beroende på vad det gäller och våra viljor har slutligen mötts över tandkrämstuben!
För det är där vi hamnade i slutändan, förut var det alltid jag som gjorde bedömningen att det inte gick att klämma ut mer utan man fick klippa upp botten och Johan kunde fortsätta bli servad. Men i mitt pedagogiska syfte att träna Johan så har jag nu slutat med det.
Har det då lett till att Johan ger upp och tar uppklippningsansvar för tandkrämstuben? Nääääää! Istället är vi nu sedan flera månader tillbaka inne på en tuff kamp i vem som längst kan klämma ut mer tandkräm ur tuben utan att behöva klippa upp den. Tandkräm som ju absolut inte går åt mest hela tiden vilket gör att vi hamnar i den här situationen gång på gång..
Förra gången vann jag. Nu är tuben plattklämd igen - så vem ska ge upp först den här gången?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar