Varför orientering i Norrbotten inte når sin fulla potential.

Över ett år har gått sedan jag återupptog orientering, under den tiden har jag som sagt vad hunnit byta klubbdress och också sprungit en hel del tävlingar. Det är tydligt att mycket har hänt inom orienteringen sedan jag sist var tävlingsaktiv men den största skillnaden för mig är faktiskt hur man ser på orienteringstävlande här i Norrbotten jämfört med vad jag växte upp med nere i Stockholm.

Jag presterar medelmåttigt som orienterare, när jag var yngre fanns det många olika förklaringar till det men numera finns det bara en enda - jag är för långsam! Jag är för det mesta en väldigt säker orienterare men jag gör det för långsamt för att kunna nå storslagna resultat.

Det här har dock aldrig hindrat mig från att ta mig an nya utmaningar, när det gällt orientering har jag alltid varit beredd att kasta mig ut i det okända. Man vet ju inte vad man klarar av om man inte testar. Och det enkla svaret är att man klarar av det mesta, även om man är helt utpumpad efteråt och det tog längre tid än man hade tänkt sig.

Jag har genom åren sprungit orientering i en hel del olika distrikt, de allra flesta i södra och mellersta Sverige till och med. Det är där jag nu kan se skillnaden mot Norrbottens-orientering.

I min orienteringsvärld springer alla tävlingsklass, de som sprang direktbanor (numera kallade öppen motion) var i huvudsak personer som av olika skäl inte blivit anmälda till tävlingen i förväg men ändå gav sig ut och sprang. Innan eventor så krävdes det för det mesta att man anmälde sig till tävlingen minst tre veckor i förväg och efteranmälan skedde över telefon under en bestämd kväll.

Med dagens anmälningssystem när man kan anmäla sig nära inpå tävlingsdagen så borde det alltså knappast finnas några som springer öppen motion. Men det gör det! Och inte är de bara fyllda med glada motionärer heller som försiktigt känner på om orientering kan vara något, nej, det är riktiga orienterare som ändå väljer bort tävlingsklass. För att det är svårt kan man tro? Men hur förklarar man då att det även på sprint fylls på med folk i öppenklasserna? En sprint är orienteringsmässigt lättare (men bjuder på annan komplexitet som snabba vägval under för många hög hastighet) men ändå så gömmer sig kunniga personer i öppen motion.

Om man lyssnar på orienterare men också när man ser hur anmälnings- och startlistor ser ut så talas det gärna om en sport i kris. Med sviktande deltagarsiffror som man inte riktigt vet hur man ska vända. Så hur blev det så? Jag kan förstås inte svara för det helt då jag under många av mina år här uppe inte har tävlat i orientering och därmed inte heller rört mig i orienteringskretsar.

Men en sak jag märkt under årets tävlingar är det kraftigt genomsyrade elittänket - i alla vuxenklasser! I Norrbotten har man på något vis lyckats skrämma bort de som inte presterar på segrartider från tävlingsklasserna. Resultatet blir förstås för få tävlingar, för trista klasser och slutligen fler orienterare som söker sig någon annanstans.

Det tydligaste exemplet på hur man effektivt arbetar för att hålla medelmåttorna och de lågpresterande borta från tävlingsklasserna är hur man hanterar servicen på TC (jag vet att vi förväntas kalla det för arena nuförtiden). Maxtiden (i den mån det ens fanns någon angiven) behöver inte ens ha gått ut och ändå när du kommer i mål så har prisutdelningen avslutats (inklusive de priserna som skulle lottas ut bland alla som fullföljde..), alla tävlande har åkt hem och arrangörerna har börjat riva målområdet - inklusive tagit ner målsnitslingen. Signalen kunde inte vara tydligare att man inte tycker att den som inte är tillräckligt snabb eller duktig hör hemma i en tävlingsklass utan borde givetvis ha valt en kortare och enklare öppenbana. Eller för den delen låtit bli att komma ut på tävlingen överhuvudtaget!

Det här är dessvärre inte ett engångsbeteende, jag har fått uppleva det på många tävlingar i år då dels jag själv varit ute länge men vid ännu fler tillfällen stått kvar sist av alla i sällskap med ett fåtal arrangörer och väntat på Johan. Enda anledningen till att inte riva målet innan alla löpare är i mål är om det är en flerdagarstävling och man ska återanvända målet nästa dag.

Att ha så bråttom hem från en tävling att man gör så är allmänt oförskämt (och frågan om ifall det faktiskt inte är ett regelbrott då man gått ut med informationen i PM att det ska vara snitslat från sista kontrollen och den snitslingen sedan är nedplockad..) och skapar knappast positiva minnen hos den stackare som vågat sig ut på en tävling och vill försöka - trots att chansen att vinna är minimal.

Även på träningarna har jag märkt av dilemmat, oftast är den längre banan svårast så vill jag ha en svår utmaning så måste jag välja den banan. Men då jag inte springer tillräckligt snabbt så hinner kvällen bli för sen innan jag är tillbaka och då har alla åkt hem (alternativt sitter den stackars träningsansvarige kvar och väntar på att man ska komma tillbaka så han kan checka av dig och äntligen få åka hem). Knappast en miljö som inbjuder till en bredd.

Regelfrågan är ännu mer spännande, då jag ikväll upptäckte att två olika arrangörer av årets DM-tävlingar gjort olika regeltolkningar kring DM-plaketterna så gav jag mig ut på jakt för att reda ut vad det egentligen står i regelboken om DM. Jag fick snart se mig besegrad. Den enda regelbok jag hittade beskrev inte just den fakta jag letade efter och på många håll gapar det tomt. Protokoll och beslut är helt enkelt inte upplagt på något ställe som är lätt tillgängligt för mig (och om det finns är det väl dolt då jag faktiskt inte hittade det efter gediget sökande). Inte konstigt att arrangörerna inte är överens om hur reglerna ska tolkas då det verkar förutsättas att du måste ha varit med vid det aktuella mötet för att ha en aning om vad som har beslutats. Ska man sedan tro det äldre dokument jag hittade så råder det stor kris på dessa möten då man i bästa fall får ihop en handfull klubbar från hela distriktet på ett och samma möte.

Man vinner aldrig på att ha något i det fördolda, vill man få fler personer att engagera sig så måste man börja med att göra all information så pass lättillgänglig så folk förstår vad det rör sig om och därmed också kan bli intresserade av att ta del av uppdragen fullt ut.

Mycket av Norrbottensorienteringen verkar tyvärr gå på slentrian, en typisk formulering i en inbjudan är: "Vi förbehåller oss rätten att slå ihop klasser vid för få anmälda." För få anmälda är i praktiken två eller färre löpare i en klass. För är man färre en tre fullföljande så genereras ingen beräkning till Sverigelistan och det krävs minst två startande för att tävlingen ska räknas som mästerskapsklass (tror jag i alla fall, enligt nyliga formuleringar i ett PM så verkar det inte råda enighet på den punkten heller). I praktiken sker ytterst sällan sammanslagningar annat än när löparen själv har varit i kontakt med tävlingsledningen i förväg och lobbat för en sammanslagning alternativt har bett om att bli flyttad till en annan klass.

Så man skriver ut formuleringen men struntar i att tillämpa det.

Det här gör förstås tävlingarna mindre intressanta, inte för att alla orienterare aktivt jagar Sverigelistanpoäng eller mästerskapsplaketter. Men vi är tävlingsmänniskor, vi vill mäta oss med andra och vi vill kunna jämföra våra resultat. Hur förväntas man kunna göra det när man har sprungit helt ensam i en klass?

Så vitt jag förstår så har arrangörerna enligt regelboken rätten (och man uppmuntras till och med tillämpa det) att justera klassindelningen för att skapa bättre tävlingsförutsättningar. Vid en del av tävlingarna i år har vi sett det användas i och med att man kört 10-årsintervaller istället för 5-årsintervaller i veteranklasserna. Den stora frågan är förstås varför det inte tillämpas på alla tävlingar?

Jag gillar orientering och jag gillar att tävla (även om jag kommer överlägset sist). Men jag saknar att orientera i ett distrikt där såna som jag har en naturlig plats, där man är en självklar deltagare oavsett vilken tävlingsform man har.

På individnivå är det givetvis inget fel på Norrbottensorienteraren (inte mer än på andra orienterare i alla fall..), orienterare är överlag trevliga och intressanta typer. Men som grupp kan man göra så otroligt mycket mer för att orienteringen ska bli en öppnare och mer inbjudande idrott.

Imorgon går jag runt på sprint-DM. Det är ett idiotiskt beslut. En normalt funtad Norrbottensorienterare skulle aldrig anmäla sig till en tävlingsklass utan att ha en realistisk chans att vinna. Vill man ändå åka på tävlingen så förväntas man gömma sig i öppen motion. Men jag är inte fostrad i denna elittänkande miljö, i södra Sverige springer vi tävlingsklass för att vi vill och kan - inte för att vinna!