Åter till motorstadion och denna andra etapp av O-Ringen. Min ömmande vänsterfot kändes mycket riktigt bättre och väl ute på arenan så tejpades den enligt instruktionen jag sett på video kvällen innan. Även höger knä som har spökat till och från fick några välplacerade tejpbitar på sig.
Så rejält ihopklistrad var jag alltså redo för ännu en dag i skogen. Mer eller mindre i alla fall. Efter en väldigt seg och sandig väg till start och lite uppvärmning så hade jag ändå känslan att foten skulle hålla.
Denna etapp fick jag mycket snällare väg till startpunkten så redan från början kändes det bättre än igår. De första kontrollerna gick också rätt så bra, gick in till trean från lite lustigt håll bara men det var helt okej. Så kom fyran.. jag hade sett ut ett mycket fint vägval där jag först följde höjd och sedan kunde springa på utmed en fin släpstig ända fram till stenklopperfältet och där bara dyka rakt in. Nästan rätt i alla fall.. jag fick inte riktigt till min utgångspunkt helt när jag lämnade stigen, förvirrade mig själv, bommade ner till kontroll 160 men kom tack och lov inte med i slutredigeringen och hittade så slutligen upp till min kontroll. Vad var det egentligen som lurade mig? De gamla uttorkade kärren! De är ju inte blöta längre och är inte med på kartan som kärr men växtligheten finns kvar och luktar det kärr så söker jag efter blåstreckat på kartan! Därefter var det bara rakt utför ned till femman och så följa den fina sänkan rakt ut på vägen.
Eller hur! Nästan framme vid stigen så bara försvinner högerfoten (alltså den otejpade foten som inte har en stressfraktur i sig utan fotsulan bara gör oförklarligt ont titt som tätt) under mig och jag landar ovanpå den. Ett ytterst obehagligt knakande hörs och där blir jag sittande, högt svärandes och med en skarp smärta i foten. Tjejen som kommer strax efter mig frågar om jag behöver hjälp, det ligger en vätskestation strax bortanför på vägen och hon hjälper mig gärna dit. Jag ser var den ligger på kartan och inser att dit kan jag ta mig själv och skickar iväg henne att tävla vidare. När jag håller på och kravla mig upp kommer en man springandes ute på stigen som också erbjuder sin hjälp. Men jag som redan insett att inget är brutet låter också han springa vidare.
Med största försiktighet tar jag mig bort till vätskan där jag dumpar fyra muggar vatten över foten samt konsumerar lite apelsindryck. Vätskeansvarige erbjuder sig att ringa dit sjukvårdspersonalen som finns på nästa stig om jag vill men jag tvekar.. Det är trots allt en flerdagars, bryter man en etapp får man inget totalresultat och hur ont har jag egentligen? I ärlighetens namn har jag inte så ont, adrenalinet pumpar för fullt i kroppen som är inställd på tävlings-mode.
Framför mig ligger resterande banan i stort sett på fin öppen tallhed med stora inslag av sand, inget omöjligt att ta sig fram med en sliten fot alltså. Jag bestämmer mig för att skjuta upp beslutet, så illa känns inte foten och på väg till den andra stigen där mer vätska samt sjukvården finns har jag två kontroller, det är alltså i stort sett på vägen så inget som hindrar mig att ta fler kontroller innan jag bestämmer hur jag ska göra.
Efter universums långsammaste nedklättring från den sista höjden (och jag som tyckte jag var seg nedför berget igår...) så står jag så på nästa stig och vid vätskekontrollen. Knappt 200 meter bort finns sjukvårdstältet, men ska det verkligen behövas? Jag har ju kunnat gå på rätt så snabbt och det är fint och flackt in i mål?
Så jag fortsätter min väg in i mål som i stort sett går endast på sand och stig. Jag inser att jag kommer komma toksist idag, här är öppet och fint och alla i min klass lär ha sprungit på som bara den. Det här visade sig senare inte vara helt sant, i själva verket var jag bara sist på en enda delsträcka och jag lyckades till och med slå motlöpare på upploppet. Hur kassa är folk egentligen? Visserligen joggade jag försiktigt på upploppet, jag visste att så länge jag satte ned foten rakt så var det ingen fara.
I mål väntade Johan som blev glad att se mig hålla lite fart in i mål, en glädje som snabbt förbyttes när han insåg att jag skadat mig. Så vi lastade väskorna och tänkte oss mot duschen via sjukvårdsmottagningen - och där blev vi kvar..
Efter att jag pillat av mig strumpor och stödstrumpor så uppenbarade sig en rejält svullen höger fotled som omedelbart blev lindad och fick is och jag placerades i "yttre väntrummet" för högläge i minst 20 minuter. Det vill säga jag låg på altanen med foten på ryggsäcken. Nu när kroppen började svalna, musklerna stelna och adrenalinet sjunka undan.. Fy fan vilken smärta som drog in istället.
När ännu en sjukgymnast sett mig transportera mig själv till toaletten så åkte kryckorna fram, för nog borde jag ha lite extra avlastning, skulle jag halta runt så var risken för stor för snedbelastning och följdskador på andra foten (ni minns den jag trampade snett med igår..).
Kvällsplanerna ändras, någon heldag på O-ringentorget och efterföljande elitsprint i Boden är inte längre aktuellt. Johan och jag ger oss i kast med att jaga ner mina föräldrar och pappa lyckas ta sig förbi avspärrningarna upp på området och hämta oss - för inte ville jag halta med kryckor nästan 3 km till parkeringen! Så det blev hemfärd istället där jag efter dusch mest legat på soffan med foten i högläge och vickat på tårna för att inte stelna till mer än nödvändigt.
Det stora målet var att komma till start på etapp 4 och få fullfölja ett 5-dagars. Så gissa hur högt man svär när foten ryker på andra etappen. Orienteringsskyttet som jag ville pröva imorgon är avanmält. Går svullnaden ner till på onsdag så finns fortfarande möjligheten kvar att tejpa ihop foten och "springa" vidare. Men en överhängande risk är att det är över här.. och DM-säsongen ryker den med.
Kanske är jag inte menad för 5-dagars längre. Fast det är klart, senaste gången jag fullföljde så var det i Skåne och nästa år återvänder O-Ringen till just Skåne.. Men det är ingen tröst alls just nu. Dumma trasiga kropp som fortsätter motarbeta mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar