Säsongspremiären!

För en vecka sedan var det slutligen dags för mig att göra min säsongspremiär på barmark.. eller hur var det nu med den saken? Över hela landet har orienteringstävlingar ställts in på grund av snöläget och så skedde även med tävlingen jag skulle ha sprungit i lördags i Uppland. Dock öppnade det upp för nya möjligheter och mindre korrigering av planerna.

Johan skulle ner till Linköping och Lithe Blås jubileum på lördagen och tidigarelade sin nedresa till fredagen för att prova på nattorientering i Törnskogen där årets upplaga av Grymnatta arrangerades. Ursprungligen var det en tävling jag var rätt så ointresserad av då jag överlag inte springer nattorientering. Efter min korta karriär som nattorienterare som ungdom och ung junior la jag det momentet åt sidan då det endast resulterade i en evinnerlig massa småskador, inklusive ett nattakutbesök på Danderyds sjukhus för att undersöka armen jag ramlat på under tävlingen. Kort sagt, springer jag natt så gör jag illa mig..

Men nu var det ju i Törnskogen, min gamla hemskog och Johan ville gärna pröva att springa natt. Så vi åkte dit och efter lite velande bestämde sig jag och mamma för att också ge oss ut på en öppen bana - kort och svårt! Borde passa oss som hand i handske. Johan hade jag redan tidigare övertalat att välja en lättare bana än han först tänkt springa. Allting tar längre tid på natten och allt är svårare på natten.

Johan är supertaggad inför nattorientering!

Mamma gav sig av först ut av oss tre då hon startade direkt när starten öppnade, jag väntade tålmodigt en liten stund till innan jag gav mig iväg (så här i efterhand borde jag kanske väntat ytterligare en stund och sett till att Johan verkligen kom in på rätt spår men han skulle ju springa en lätt bana!). Jag inledde givetvis med att missa min planerade stig och bomma ikapp mamma som jag därmed slog följe med till första kontrollen innan jag övergav henne i skogen för att fortsätta banan i lite snabbare tempo. Fick därmed också pulsa onödigt mycket in till tvåan då jag vek av från stigen för tidigt. Här drabbades jag av något slags övermod och fick för mig att jag skulle ta ett "kort" vägval och gena till trean istället för att springa ut på stigen och runt.

Det barkade snabbt åt helvete då jag dels på grund av höjderna insåg att jag drog snett men sedan blev det bara allmänt rörigt och som pricken över i kolliderade jag med ett träd. Som sagt, allt ser annorlunda ut på natten, det är häftigt och mäktigt att orientera då men man måste vara lite vaksam. Jag dängde istället huvudet rakt in i en avbruten utstickande gren som träffade mig knappa centimetern från höger öga. Det kändes som om en rörelsevåg gick genom hela skallen och jag fick först blinka för att kolla att ögon var okej och kände även efter att tänderna mådde bra. Ansiktet vågade jag inte riktigt röra vid, jag misstänkte att jag blödde men sprang med handskar så det var inte riktigt läge att känna efter.

Men jag var nästan längst bort från målet på min bana och jag verkade må bra, tävlingsodjuret sa sitt - bara att springa vidare! Kom nu ut på stigen jag borde tagit från början och bara att fortsätta bort till Vaxmora torp och trean. Ironiskt nog så var det färdigbommat nu, en smäll mot huvudet var det som krävdes för att fokusera ordentligt på orienteringen. Återstående tre kontroller innebar inga egentliga svårigheter (förutom bergsklättringen ner till fyran, men tank vare tanten som först rasade ner för stupet, svor och sedan stämplade så visste jag dels exakt var jag INTE skulle klättra ner och sedan var kontrollen låg).

Nattorientering innebär ju som sagt vad att man ser sämre, ingen av de löpare jag mötte på banan kommenterade det faktum att jag hade ett rejält blodigt sår i ansiktet utan det var först när jag kom i mål som funktionärerna ojade sig över mig och snabbt skyfflade iväg mig till sjukvårdaren som tvättade rent mitt sår, konstaterade att jag inte behövde sy och gav mig en isbit för att minska svullnaden.

I mål kunde jag också konstatera att vare sig mamma eller Johan var där. Mamma förvånade mig föga, trots min bom så borde jag springa snabbare än henne då hon gick runt. Men Johan som var iväg på sin lätta och korta bana? Nu orkade jag visserligen inte fokusera på min makes befinnande riktigt än, jag hade för fan ett sår i ansiktet och en ständigt växande blåtira! Efter ett tag dök han upp i alla fall, det visade sig att Johan hade varit på helt egna äventyr långt utanför kartan (jag vet, det är inte snällt att skratta åt bommar men när vi följde Johans lopp efteråt på QuickRoute kunde jag bara inte låta bli, det var bara så absurt!). Johan har för tillfället lagt nattorientering åt sidan.. Tur att vi går mot ljusare tider. Efter ytterligare ett tag dök en trött mamma upp som meddelade att någon av oss fick köra hem. Vid det laget hade jag redan kastat mina linser då jag inte gillar att ha linser i efter en ögonnäraskada (Trodde ni det här var första gången jag gjort något liknande? Nääääää! Också orienteringsrelaterat men den gången tog näsan smällen.), det kan vara så drygt att få ut dem när det svullnat upp.

Så Johan fick köra sent på natten genom ett främmande område medan jag satt bredvid med nedsatt syn och styrde ut honom mot en bekant väg. Vi kom hem till mamma och pappa ordentligt och jag kunde på allvar studera eländet. Sedan dess har jag fotodokumenterat mitt ansikte morgon och kväll för att studera utvecklingen. Nedanstående mindre trevliga bildspel är resultatet. Som man ser på de tidiga bilderna så syns det i alla fall tydligt att det var en pinne som träffade mig - eller detta var åtminstone glasklart för alla orienterare jag pratade med under söndagens tävling.

Fredag natt.

Lördag morgon.

Lördag kväll.

Söndag morgon.

Lagom till vår flygresa hempå söndagen så hade svullnaden och färgerna blivit riktigt maffig så jag sa till Johan att inte se för gullig och kärlekskrank ut för då skulle folk missta honom för ångerfull make.

Söndag kväll.

Fram emot måndag så började blånaden krypa uppåt på ögonlocket med samtidigt som en mer gul ton gjorde sitt intåg.

Måndag morgon.

Måndag kväll.

Från tisdagen så började det bli svårare att ana det ursprungliga såret från pinnen, trots en kliande och irriterande sårskorpa så har det faktiskt börjat läka ut.


Tisdag kväll.

Onsdag kväll.

Torsdag kväll.

Fredag kväll.

Lördag blev en regnig släktdag istället för den inställda Lännasprinten men på söndag var det dags igen! Premiär i dagsljus ute på kuperade Lidingö! Efter ett väldans velande behöll jag undertröjan på, vilket redan vid starten visade sig vara mindre genomtänkt då solen började tränga fram på allvar och med den något som faktiskt liknande vårvärme. Visserligen fanns det snö här och var ute i terrängen och det var rätt kyligt vid vattendragen men ändå.. Jag hade definitivt kunnat vara tunnare klädd.

Själva orienteringen finns det egentligen inte så mycket att säga om, jag tog alla kontrollerna utan några problem men det tog ju fruktansvärt för lång tid. Vårens uppladdningsproblem i form av min evighetsförkylning har ställt till det rejält för min träning - kondisen är inte ens i närheten av var den borde vara. Och nu rullar det snart på.. Visserligen kommer jag nog klara det stora målet - att ta mig skadefri genom 5-dagars. Men jag skulle gärna plocka några fina placeringar på andra tävlingar med. Måste bli frisk och det nyss!

Ska försöka undvika att springa in i fler saker med.. även om den senaste veckan har gett mig chansen till ett väldigt intressant socialt experiment: Hur många människor frågar vad som har hänt när du har en blåtira under ögat? De överväldigande majoriteten säger ingenting alls, inte ens på vårdcentralen (dit vi var med Johan i måndags) frågade någon om det förrän jag själv tog initiativet att få en undersökning.

Jag som tagit fram en sådan fin svarsfras:

- "Nej min man slår mig inte, jag är orienterare!"